En gång för länge länge sen står en smed vid sin ässja och smider ett kors till en grav. Det är inte ett vanligt enkelt kors. Runt korset som stomme smider han en ring som för tanken till solen, och innanför denna ännu en ring och han sammanbinder ringarna med en slinga av tunn järntråd, som slingrar sig som en orm mellan de båda koncentriska ringarna. Om jag ska tro årtalet som man kan läsa på korset i denna dag som är, så hände detta 1813. 

Smideskors vid Laxarby kyrka i Dalsland. Februari 2019.

Han var i så fall inte den förste som smidde ett sådant kors, för bara några steg bort står ett liknande kors med året 1717 utstansat på en vimpel av plåt som gnisslande rör sig i vinden. Det är en gåta att korsen finns kvar och inte har rostat till förintelse genom nästan trehundra år. 

Kan det vara så att denne smeden binder ihop det kristna korset med symboler från förkristen tid? Han smider i Laxarby socken, och bara någon mil bort finns tretusen år gamla hällristningar med solkors och ringlande ormfigurer.

En dag i slutet av 1900-talet gick en smed från Trollhättan över kyrkogården och såg de gamla järnkorsen. Några hade blåst ikull och andra var på väg att falla. Om det var för att han kom in med en skrivelse till kyrkorådet om detta, eller om det skulle ha hänt oavsett, så blev de gamla korsen i alla fall renoverade. 

Många år senare fick smeden från Trollhättan en ingivelse. Han hade tagit del av förskräckliga rapporter från Medelhavet om nödställda krigsflyktingar, som reste i undermåliga farkoster, och hemska händelser utspelade sig när båtar kapsejsade och sjönk utanför medelhavsön Lampedusa. Då smidde han en båt. Flyter den eller ska den sjunka? Den är som livet och döden. Som segel vill han smida livets träd som kanske kan ge de förtvivlade människorna ett hopp.

Det är då han minns. Det  är ju korset från Dalsland med löv av guld. Och han smider människor på båten med drag av stenstoder på Påskön som han besökt helt nyligen. Och korset blir ett gravkors, men också ett livets träd med löv av guld – ett segel, som ger hopp. Han kallar sitt konstverk Lampedusa.

Lampedusa. Ivan Dahlstrand Kamyasu

Och vi – vi såg den båten. Lampedusa. Någonstans i vårt minne blev den kvar. 

Och vi hörde berättelserna om flykten. Om resan över havet. 

Orden kom till oss. Havet. ”Jag hade aldrig sett havet.” Förtvivlan. Skräck. Och hoppet om ett liv. 

För oss blev de orden som de båtar som gick ut på havet. Vi smidde vidare på det.

”Förtroende” av Tatiana Pismenskaya

Från idé till bild. Elisabet Ingvarsson vid iPaden.

havet

Liv

Från digital till analog. Lars Ingvarsson printar  på T-shirts.

Erica Trevisin, CG Gustafsson, Mohammad Alenezi – tre av våra performanceguider i guide-uniform designad av Tatiana Pismenskaya för utställningen ”I samma båt”.

.