Hej på er !
jag vet att bilden på mig är lite speciell. Men jag och mina söner hade jäkligt roligt när vi shoppade idag på Dollarstore 🙂 och jag fick salladsbåt till middag idag 🙂

Annars har det verkligen varit tre intensiva dagar. Jag har varit hit och dit som lärare och politiker.
Jag hade lovat imorse att diskutera mänsklighet men hade sådana disskussioner idag så låter det vara tills i morgon.

Men i kväll vill jag berätta om Vernissagen i måndags då det var både givande och känslomässigt förbannat jobbigt.

Namnet var ”I samma båt”.
Det började med att när vi kom in i lokalen möttes vi av flera personer som bara gav order, de sa inget annat än korta kommandon.
De sa åt mig att gå in i hissen där åkte jag upp med en man som stod som fastfrusen och stirrade bara rakt fram.
Jag kände hur det började krypa i min kropp, fy kunde han inte säga något i allafall.

Väl uppe tog en kvinna emot mig lika kall och kort i tonen som tidigare personer hade gjort.
– Stäng mobilen! Ta av dig ytterkläderna!
Av någon anledning hängde jag av mig kavajen som jag skulle ha på mig. Jag hade ju bara ett linne på mig. Men hennes bestämda röst tog liksom över min hjärna för några minuter och jag gjorde som hon sa, precis som en robot.

Alla som kommit till ABF-lokalen hade fått samma mottagande och där stod vi, alla ca 30 st tysta och ganska frågande.
Det kom en kvinna som var hårt sminkad, rak i ryggen och hade en isande blick och sa med en mycket bestämd röst:
– Ni följer med här! kom! gå!

Vi alla fick gå med in i ett svart rum där vi fick sätta oss först på en liten scen för att få lyssna till början av några flyktingars resor till Sverige.
Samtidigt som vi fick höra deras ord spelades det även upp ljud som anknutits till det som berättades.

Efter ett litet tag började de lysa med ficklampor på oss. Gå! sa en röst.
En kvinna puttade till mig och sa
– Sätt dig på stolen! jag tittade på henne .
Då säger hon med ännu skarpare ton
-Sätt dig!
Att inte jag slängde mig ner på stolen, men fy den känslan jag hade i min kropp var bekant på något sätt. Det fanns något välbekant över den.

Varför?
Jag har ju inte flytt med båt till Europa.
Jag har ju inte gömt mig för fallande bomber eller försökt rädda mina barn från döden.

Föreställningen fortsatte, även så de fruktansvärda berättelserna. Det visades även filmsnuttar på havet i rörelse, som förstärkte vår förmåga att förstå det som hade hänt dem.

När föreställningen var klar berättade man lite om tankarna och hur allt hade vuxit fram. De tackade de medverkande och vi fick gå ut till ett annat rum och vika oss en varsin pappersbåt.
På båten skulle vi skriva ett mål.
På min båt skrev jag ” Mot nya äventyr”
men det är väl inget mål sa någon.
Jo för mig är det så, för nu litar jag på att universum ska leda mig rätt. Tror faktiskt att universum leder mig bättre i livet än vad jag gör själv i vissa delar, svarade jag skrattande. Jag själv visste precis vilka delar jag var totalt usel på.

Senare gick jag runt och tittade på tavlor som konstnärer från Irak hade målat.
En man som faktiskt såg ut som han själv var konstnär stod bredvid mig vid en av tavlorna jag stannat framför.
Han frågade mig vad jag såg.

foto: Aree Iam Aoran

Jag svarade direkt min dotter.
Va! din dotter!
Ja, jag ser hennes smärta, hennes sargade blodiga ansikte av det som smärtade henne. Figuren, som är målad i hennes bröst var den brutala svåra ångest hon hade.
Den ångest och de tankar som fick henne att sju gånger försöka ta sitt liv.
– Oj! sa någon bakom mig. Det har du rätt i det är inte bara i krig dessa känslor kommer.

Det var då jag kom på vart mina känslor tidigare hade krupit fram ifrån. Jo, min fångenskap. Min fångenskap i hemmet, i ett hem där mannen talade om vad vi andra skulle göra, i ett hem där jag inte gömt mig för bomberna utan slagen. Det var inte bomber och soldater jag varit tvungen att skydda mina barn mot, det var från mannen.
Det var inte soldaterna jag var tyst för, det var mannen som gjort mig stum.

Jag gick hem och hade faktiskt fått svar på något jag ofta tänker på. Ofta har jag så lätt att förstå andra när de berättar något för mig. Det beror nog på att en känsla verkar te sig ganska lika oavsett vart i världen du än befinner dig.
Men hur vi bemöter eller får bemöta dem kan skilja sig åt.

Jag vet att de som flytt hit till Sverige har genomlidit ett helvete, men vi får inte glömma att det finns många saker och händelser i livet som kan skapa samma skräck! Vilket är viktigt att beskriva för nya vänner i Sverige.
Varför ?
Jo, de tror att vi är så lyckliga, att vi aldrig har problem, är rika och att människor begår självmord för att de redan har allt och tror att det blir bättre efter döden.

Så att säga att det här förstår du inte, du har aldrig gjort detta!
Betyder inte att medmänniskan som vill hjälpa dig inte förstår, den förstår dig men har bara gjort en annan resa.
Godnatt ! och sov gott på er!

P.s den sista bilden påminner mig om när jag står i duschen och jag låter vattnet rinna i mitt ansikte. Vattnet måste skölja bort tårarna, tårarna som bränner på kinderna som syra. Dessa tårar kommer av att jag känner smutsig, utnjyttad, tom, hatad av mig själv för att jag tillät honom igen. Varför? Jo, jag är ju hans. D.S

Från Ulrikas blogg  Vagatalaut